DRS87.WP Dronning Sophias visebog 87 352 Esbern og Sidsel T DgF: 250 O IV 536-537 IV 542b, 903a 1.Her Esbiörn tienar vthj kongens gårdh allt i så mången godh dagh: och tiente han så lenge, att kongen honom förläningh gaff. Så länges honom till sin kiärest. 2.Der tiente han så lenge, att kongen honom gårdar gaff: saa feste han stållten Elin, dett skiöneste rosenbladh. 3.De woro icke lenger saman, än högst weker niee: så gick dett honom så inerligh i dröm, han skulle en pelegrim bliffue. 4."Orlåff och wanskapwanskap Udg. har: "wänskap". då bedes iagh aff eder, min hiertans kiäre: dett går migh nu så inerligh i dröm, iagh skall en pelegrim att bliffue." 5."Orlåff och wänskap giffuer iagh eder, min hiertans kiäre herre: skulle i en pelegrim bliffue, i äre icke man des wäre." 6.Thett war om en heligh söndagh, att mesan war godh att höra: her Esbiörn atter sina wänar biude, en wålfärdh wille han giöra. 7.Mesan hon bleff sungen, och så then långe läst: her Esbiörn gånger aff kyrkan uth och lyffter sin kiäreste till häst. 8.Alt som de rede ått wägen fram alt medh så mycken allmoge: aldrigh kåm her Esbiörns handh ifrån fru Elines sadell-boge. 9."Laten eder, min kiäre herre, wara sagdt, at iagh bär för eder harm: thett må iagh vthij saningh bekiäna, att iagh är medh edert barn." 10."I saijensaijen Udg. har: "säijen". för migh, att i ären medh mitt barn, dett wett Gudh aldrabäst: iagh drager aldrigh så lången ledh, iagh tänker på eder mest." 11.Nu tager her Esbiörn sin affskedh och sade sigh willa igän komma inan månader två: han war bårta i femtan åår, fru Elin honom icke sågh. 12.Bårta war her Esbiörn wäll vthij femtan åår, så bleff han gripin till fånge:jfr. A 9 og 17 med Anmærkning. hade han hoss sin kiäreste bleffuett, så hade honom icke så gångett. 13.Doch måtte han bära skräpan på sin bak, pickstaffen i sine hende: så går han i sitt fädernes-landh, så att ingen man honom kiände. 14.Thett war härren Esbiörn, gånger i sin broders gårdh: vthe står hans broder, han war wäll suepter vthij mårdh. 15."Stå i her, min kiäre broder, och suepte äre i vthij skin! willen i låna migh huss i natt, her Esbiörn, kiäre broderen din?" 16.Ther-till suarade hans broder, och honom låpe tårar öffuer kindh: "Så giärna iagh thett giöra will, hiertans kiäre broder min!" 17.Her Esbiörn och hans broder de sutte öffuer brede bordh: de begynte till att snaka så mångt ett skiämpts-ordh. 18."Iagh frågar eder till det sista, som iagh skulle fråga eder först: huru må stålten fru Elin-lile, heller är hon mane fest?" 19."Fru Elin-lile siter vpå Wisby-huss allt medh så mycken ära: thett iagh tigh för saningh säija will, hon är din hiertans kiäre. 20.Gladh såå måå tu nu wara, att tu så lenge skulle leffua: hemma haffuer tu en dåter så skiön, hon skall nu snart mane giffuas." 21.Han tager skräpan på sin bak, pikstaffuen vthij sine hender: så gånger han till Wisby-huss, fru Elin honom intet kiände. 22.Thett war herren Esbiörn, går vthij sin egen gårdh: vthe står fru Elin-lile, hun war wäll suept i mårdh. 23.Fram träder heren Esbiörn, han talla till fru Elin aff hiertans hugh: "Willen i låna en pelegrim huss? han är så illa siuk. 24.Hören i, frugen Elin, i äre så dygdefull: willen i lata en batstuffu ella alt för her Esbiörns skull?" 25.Fram stiger iungfru Ingeborgh, hon klapar sin moder på kin: "Wist är thenne pellegrim her Esbiörn, kiär faderen min." 26.Thett war frugen Elin, hon slogh sin dåtter widh kin: "Huar den pellegrim, du får see, så kallar du fader din!" 27.Han lade skräpan aff sin bak, pikstaffuen aff sine hender: "Dett gånge migh nu, som herren Gudh will, iagh kan migh nu icke dölia länger!" 28.Thett war herren Esbiörn, han togh fru Elin vthij sin fampn: "Gudh skee låff och ära, som löser all sårge-bandh!" 29.Suarade frugen Elin, och henne ran tåror vppå kinn: "I ären wist her Esbiørn, kiäre herren min!" 30.The woro till-saman i femtan år, de leffde medh glädie och roo: så giffte de Ingebår sin dåtter, de goffue henne gulldh och iordh. Så lenges honom till sin kiäreste.