Den ældste danske viseoverlevering

Håndskrift: Dronning Sophias visebog
Nummer: VI
Side: 22
Titel: (Vänner i nöd)
Trykt: T
Udgivet i: VB: 5, 13-15
Kommentar: -
Generelle oplysninger: Parallel til DV 133.
Strofen 6 är skrifven före 5, hvilket dock omedelbart rättats medelst hänvisningstecken.


En sanfärdigh wisa 

1.
Wäner j nödh 
och wäner j död 
wille j låta eder bekiäna 
j wänskap fränskap 
suager och måger 
willen j låta eder befinas 
huar ästu nu kiär eder Fader och moder 
sÿ migh förgiäte både sÿster och broder 
j thenne min store Elende 

2.
När min grÿta södh 
och iagh hade brödh 
Då hade iagh wäner många 
mitt öll och mitt brödh 
det småka dom wäll 
då wille the till migh gånga 
huar ästu bnu kiär nabo min 
j döden är iagh broderen din 
thet får tu wäll förnima 

3.
Iagh torde då suäria 
wedh liff och widh ära 
att mina
[1] Skrifvet öfver raden.
wäner woro fast j grunde
 
ja fast som bast 
som aldrig brast 
iagh tuifla då jnga lunda 
iagh tuiflar fast thet säger iagh nu 
att Rutit bast går snart j tu 
tro icke de söte munar 

4.
nu lÿckan sigh wänder 
slät ingen migh kiäner 
på wäner tör tu Eÿ lita 
j sus och duss 
och dageliget Rus 
då såte de hoss min sida 
de kåme till migh ther iagh war för 
ju par och par jgönom min dör 
då hörde iagh gläde och sånge 

5.
de late då spöria 
wedh fänster och dörar 
om iagh då war j liffue 
lat nu din hundh till dören gå 
En Affton stundh lat migh förstå 
om du min wän will wara 

6.
thet Råder iagh digh 
huar christen man 
på herren må tu fast bÿga 
när alla flÿ så flÿr icke han 
när alla vnfalla så giör han bÿståndh 
på honom kasta alla tina vmsårger