Den ældste danske viseoverlevering

Håndskrift: Dronning Sophias visebog
Nummer: 90
Side: 370
Titel: (Sivert går sig i stugan in)
Trykt: T
Udgivet i: VB: 21, 64-67
Kommentar: -
Generelle oplysninger: Strofsiffrorna äro i hdskr. placerade i vänstra margen.


1.
Siuerdtt går sigh I stugun jnn, 
alt för sin moder att stånda 
och hurudan då war fader min 
som hesten torde ride vthan skamme 
:: I dagh Rider suenen till hoffue ::

2.
Rätsinigh tå hade tu Faderen 
then hesten wäll torde ride 
men tine sÿstersöner the slogo honom Ihiäll 
och giorde migh thett till quide 
:: I dagh Rider suenen till hoffue ::

3.
Haffue the eder dett till quide giordt, 
och migh till stort spått 
och dett skall bliffue så wide sport, 
att iagh skall hämpnas dett brått: 
:: I: d: r: s: t: h: ::

4.
Hörer du siuerdh min kiäre son 
will du hämpnas din faders färdh, 
iagh will giffua tigh brÿnian så godh 
der schall icke fäste på pill äller suärdh 
:: I d r s ::

5.
Iagh skall giffua digh hesten thenn, 
som är falen aff kiämpe stode, 
och iagh skall giffua digh suärdett thett 
som är härdt vthÿ kiämpe blode 
:: I d r s t h ::

6.
I siu år haffuer hesten på stallett stått 
mine suäner the boro honom korn, 
och dett må iagh för saningh seÿa 
han kåm aldrigh på gröne Iordh 
:: I d r s t h ::

7.
Siuerdt går sigh I stallett In 
allt till den hesten skiöna 
och du skallt bära migh I dagh 
Igenom den lunden så grönne 
:: I d r s t h ::

8.
Siuerdt leder hesten Aff stallett vth 
aff Röde gull war hans grime 
hans ögon de skine som dags stierner tuå 
och Elden Rök aff hans miler 
:: I d r s t ::

9.
Siuerdt leger sadell på hesten 
dän han giordede till medh willie 
så mången man der vndrade på 
att hesten brast Ike sönder I medie 
:: I d R s t h ::

10.
Siuardt stiger på hesten 
den höffueske och den smärtte 
dett war siuardz kiäre moder 
hon fick så ondt I sitt hierte 
:: I d R s t h ::

11.
I fare nu wäll min k moder 
I wachte så wäll wårt lande, 
så smuk då haffue I sonen födt 
han Redes för Inngen mane. 
:: I d R s t h ::

12.
I fare nu wäll k moder min 
I wachte så wäl wårtt Rike, 
så Rätt sinigh haffue I sonen födt 
han skall Ingen suensk haffman
[1] I udg.: "håffman".
suika
 
:: I d r s t h ::

13.
Siuardt han huger på hästen medh spåre 
thett spåren står I blodhe, 
han slår och sine förgylte flanker 
de skine öffuer alle gröne skoger 
:: I d R s ::

14.
Dett war then vnge siuardt 
han Rider i gröne Lundh, 
dett war och hans morbroder 
han sågh honom I sama stundh, 
:: I d R s t h ::

15.
I skiölien vpp
[2] I udg.: "wp".
wåre kapar
 
och så wår silffuer stop, 
her kåmer den vnge siuardt 
han är En håffman så godh 
:: I d R s t h ::

16.
I sitten her alle mine håmen 
I gören huar man gådt 
her kåmer siuardt min syster son 
han will Eÿ lida spådt 
:: I d R s t h ::

17.
I waren wälkåmen siuardt 
kiäre sÿster sonen min 
gå I Eder I stugun In 
iagh will giffue eder både miödh och win 
:: I d R s t h ::

18.
Iagh pasar Eÿ på thett klare win 
och Eÿ den södte miödh 
med iagh söker Effter mine sÿster söner siu 
iagh will hempnas min faders dödh 
:: I d R s t h ::

19.
thett war vnge siuardt 
han går I stugun In 
thett war och the bröder siu 
de finge Ett anatt sin 
:: I d R s t h ::

20.
haffue I slagett min fader Ihiell 
och giordt mig så hårdt Emott, 
och thett will iagh eder för saning seÿa 
I skulle döö för min fott 
:: I d R s t h ::

21.
Siuardt Rÿcker vth sitt gode suärdh 
dett skin som solen Rödh 
och så wogh han de bröder siu 
att bloden löper dem till dödh 
:: I dagh Rider suenen till hoffua ::

Fenis