Esbern og Sidsel

1.
Her Esbiörn tienar vthj kongens gårdh
allt i så mången godh dagh:
och tiente han så lenge,
att kongen honom förläningh gaff.
:: Så länges honom till sin kiärest. ::
2.
Der tiente han så lenge,
att kongen honom gårdar gaff:
saa feste han stållten Elin,
dett skiöneste rosenbladh.
3.
De woro icke lenger saman,
än högst weker niee:
så gick dett honom så inerligh i dröm,
han skulle en pelegrim bliffue.
4.
"Orlåff och wanskap ^[1] I udg.: "wänskap". då bedes iagh
aff eder, min hiertans kiäre:
dett går migh nu så inerligh i dröm,
iagh skall en pelegrim att bliffue."
5.
"Orlåff och wänskap giffuer iagh eder,
min h[iertans] kiäre herre:
skulle i en pelegrim bliffue,
i äre icke man des wäre."
6.
Thett war om en heligh söndagh,
att mesan war godh att höra:
her Esbiörn atter sina wänar biude,
en wålfärdh wille han giöra.
7.
Mesan hon bleff sungen,
och så then långe läst:
her Esbiörn gånger aff kyrkan uth
och lyffter sin kiäreste till häst.
8.
Alt som de rede ått wägen fram
alt medh så mycken allmoge:
aldrigh kåm her Esbiörns handh
ifrån fru Elines sadell-boge.
9.
"Laten eder, min kiäre herre, wara sagdt,
at iagh bär för eder harm:
thett må iagh vthij saningh bekiäna,
att iagh är medh edert barn."
10.
"I saijen ^[2] I udg.: "säijen". för migh, att i ären medh mitt barn,
dett wett Gudh aldrabäst:
iagh drager aldrigh så lången ledh,
iagh tänker på eder mest."
11.
Nu tager her Esbiörn sin affskedh
och sade sigh willa igän komma inan månader två:
han war bårta i femtan åår,
fru Elin honom icke sågh.
12.
Bårta war her Esbiörn wäll vthij femtan åår,
så bleff han gripin till fånge: ^[3] jfr. A 9 og 17 med Anmærkning.
hade han hoss sin kiäreste bleffuett,
så hade honom icke så gångett.
13.
Doch måtte han bära skräpan på sin bak,
pickstaffen i sine hende:
så går han i sitt fädernes-landh,
så att ingen man honom kiände.
14.
Thett war härren Esbiörn,
gånger i sin broders gårdh:
vthe står hans broder,
han war wäll suepter vthij mårdh.
15.
"Stå i her, min kiäre broder,
och suepte äre i vthij skin!
willen i låna migh huss i natt,
her Esbiörn, kiäre broderen din?"
16.
Ther-till suarade hans broder,
och honom låpe tårar öffuer kindh:
"Så giärna iagh thett giöra will,
hiertans kiäre broder min!"
17.
Her Esbiörn och hans broder
de sutte öffuer brede bordh:
de begynte till att snaka
så mångt ett skiämpts-ordh.
18.
"Iagh frågar eder till det sista,
som iagh skulle fråga eder först:
huru må stålten fru Elin-lile,
heller är hon mane fest?"
19.
"Fru Elin-lile siter vpå Wisby-huss
allt medh så mycken ära:
thett iagh tigh för saningh säija will,
hon är din hiertans kiäre.
20.
Gladh såå måå tu nu wara,
att tu så lenge skulle leffua:
hemma haffuer tu en dåter så skiön,
hon skall nu snart mane giffuas."
21.
Han tager skräpan på sin bak,
pikstaffuen vthij sine hender:
så gånger han till Wisby-huss,
fru Elin honom intet kiände.
22.
Thett war herren Esbiörn,
går vthij sin egen gårdh:
vthe står fru Elin-lile,
hun war wäll suept i mårdh.
23.
Fram träder heren Esbiörn,
han talla till fru Elin aff hiertans hugh:
"Willen i låna en pelegrim huss?
han är så illa siuk.
24.
Hören i, frugen Elin,
i äre så dygdefull:
willen i lata en batstuffu ella
alt för her Esbiörns skull?"
25.
Fram stiger iungfru Ingeborgh,
hon klapar sin moder på kin:
"Wist är thenne pellegrim
her Esbiörn, kiär faderen min."
26.
Thett war frugen Elin,
hon slogh sin dåtter widh kin:
"Huar den pellegrim, du får see,
så kallar du fader din!"
27.
Han lade skräpan aff sin bak,
pikstaffuen aff sine hender:
"Dett gånge migh nu, som herren Gudh will,
iagh kan migh nu icke dölia länger!"
28.
Thett war herren Esbiörn,
han togh fru Elin vthij sin fampn:
"Gudh skee låff och ära,
som löser all sårge-bandh!"
29.
Suarade frugen Elin,
och henne ran tåror vppå kinn:
"I ären wist her Esbiørn,
kiäre herren min!"
30.
The woro till-saman i femtan år,
de leffde medh glädie och roo:
så giffte de Ingebår sin dåtter,
de goffue henne gulldh och iordh.
:: Så lenges honom till sin kiäreste. ::

Den ældste danske viseoverlevering