Den ældste danske viseoverlevering

Håndskrift: Dronning Sophias visebog
Nummer: 86
Side: 344
Titel: (Jag stod mig upp en morgon)
Trykt: T
Udgivet i: VB: 17, 40-45
Kommentar: -


1.
Iagh stodh migh vp En Mårgon 
vppå så lönligh En stadh, 
iagh hörde så önkeligh klaga 
En stålt Iungfru hon Badh 
sin hiertans kere wän 
han wille Ifrån henne fare 
och Aldrigh kåma igän 

2.
Hon sporde honom till medh quide 
så önkeligh war hennes lååt, 
om dee skulle saman bliffua 
heller ändeligh skilias åått 
dett wille hon nödigt see 
dÿ badh hon honom så giärne 
att dätt skulle Icke skee 

3.
Hon drogh honom dett till mines 
som han hade till henne sagt, 
betänka dett I sitt sine 
han skulle där på giffua acht, 
hon wille dett haffua fast 
tÿ han hade henne trolåffuadt 
och bliffua för vthan last. 

4.
Huar är nu den store kiärlek 
I sade migh till medh tro, 
iagh mente I hade varet ärligh 
I woro min största roo 
nu willen I suicka migh 
men dett går Aldrigh Aff min hugh 
tt goda iagh haffuer vndt eder. 

5.
Min wärldh månde sigh så ställa 
att iagh skall hädan flÿ, 
och öffuer giffua medh alle 
både landh och bÿ, 
långt tall giörs migh stort quall 
I faren nu wäll min skiöne Iungfru 
her medh lyckta wÿ wårt tall 

6.
Huadh går Eder dågh till mena 
alt medan I hasten så 
och late migh bliffua allene 
all sårgh migh kåmer vppå, 
iagh beder Eder bliffuer her 
dett wett gudh fader I himellrik 
iagh har Eder I hiertatt kiär. 

7.
Min hiertans kiere gode wän 
dett kan dågh intett så skee 
om iagh här länge bliffuer 
då haffue I sårgh och wee 
ner wÿ skulle skilias ått 
iagh haffuer Edert godz förskingratt 
så haffue I sårgh och grått 

8.
Skall dett så Endeligh warra, 
att I skulle draga aff landh 
då will iagh medh Eder Fara 
Ehuru migh går I handh 
Illa aller
[1] I udg.: "äller".
wäll
 
om I migh dett förneke 
giöre I migh stort oskall
[2] I udg.: "oskäll".
 

9.
Tänker på min hiertans kiäre 
om dett så ginge till 
dett woro En stor oära 
att bruka så fåfängt spell, 
dett oss kåme båda till skam 
om wÿ skulle så åttfÿlias 
wÿ slupe Rätt aldrigh fram 

10.
Dett fålk skulle oss så quälia 
wÿ kåme och göre oss mÿckett bångh 
skulle man sin ära så sälia 
dett woro En hiertans tuångh 
min kiäre har dett fördragh 
både Eder och alt edert slächte 
woro dett ett skade tagh 

11.
Skoner Edert gode Rÿchte 
dett Eder bör hålla kiärt 
skamen skall man altidh fruchta 
dÿ dett är äran wärdt 
Räker migh Eder huitta handh 
wÿ måste nu åt skilias 
gudh löse Eder sårgebandh 

12.
Mångh stÿcke I giffuen förre 
som iagh icke giärna höra will 
min ära har iagh altidh wachtat 
dett skulle I sielff warra wittne till 
later migh då hoss eder bliffua 
och så aff landett fÿlia 
så löse I all min quida 

13.
I törffue
[3] "ffu" ändradt från något annat.
dett Ike åstunda
 
min kiäre iagh tuifflar der vpå 
att dett kan ingalunda 
Effter Eder wilie gåå 
iagh beder Eder anatt sin 
wÿ måste nu her åtskilias 
Räk migh handen din 

14.
är dett den tro och kiärlek 
I haffue migh tillsagt 
att ingen skulle oss åttskilia 
vthan döden medh sin macht 
wee migh den tidh och stund 
iagh skulle så bliffua bedragen 
vthaff eder falska mun 

15.
Later aff Eder ÿnkeligh
[4] "ÿ" ändradt från "ö" eller tvärtom.
klaga
 
medh hiertans sorgh och gråt 
tårker aff Eder tårar 
I få Eder En bätter lått 
dett kan så litett
[5] "tett" ändradt från något annat.
förslå
 
den är wäll I denne stadh 
der lösa kan all eder åtrå 

16.
wee migh den stundh och time 
dett I bliffue migh så kiär 
nu kan iagh wäll förnima 
och see Ehuem I är 
iagh kune dett Eÿ före troo 
den leffuer jcke I wärlden till 
mitt hierta kan kåmma I Roo 

17.
Wille döden sigh skÿnda 
och nu allt medh En hast 
och skilie migh wedh denne nöden 
som migh quälier så fast 
iagh beder eder vthan falsk 
att I wille medh Eder bruna brandh 
skilie mitt huffwdh I från min halls 

18.
Willen I öffuer wåga
[6] I udg.: "wäga".
 
Eder brist så wäll som min, 
då måtte Eder icke så tuinga 
wår åttskilnadh på dätta sin, 
medhen I vthan all skäll, 
så talla och begiära 
her medh I fare wäll 

19.
thetta och anad mera 
som långt wåro att talla om, 
war der för handlatt och tallett 
vthÿ den samme stundh 
ther medh dee skildes ått 
han Redh bårt medh sårgen 
och hon stodh Igän medh grått 

20.
thetta är dett iagh menar, 
och wäll besina kan, 
att kiärleken medh sine grenar 
förderffuar både quina och man, 
han
[7] snarast "hon".
är En giäst så hädsk
 
medh dett första då är han sött 
på Endelÿckten är han bedsk 

21.
När han begÿner är han ingen, 
dett kan huar man wäll see, 
men när han begÿner tuinga, 
giör han både sårgh och wee, 
dett är hans högsta dygh 
så mången ärligh meniskia 
kåmmer han på skam och blÿgdh 

Fenis